Reseberättelse från Bhutan

Jag reste till Bhutan i Himalaya inklämt mellan de stora drakarna Kina och Indien och med endast en väg in i landet från Indien. Den vägen byggdes 1960 och innan dess fick man vandra till fots. Landet är ungefär i storlek som Holland med 700.000 invånare. 70 % av dem lever på självhushållning. Först 1999 fick landet TV och Internet. Idag är det lätt att hitta wifis och uppkopplingen är mycket bättre än på många andra håll i världen.

Landet är det enda i världen som är koldioxidnegativt dvs deras skogar suger upp mer koldioxid än vad de släpper ut. Det är förbjudet att hugga ner ett enda träd utan regeringens tillstånd och det är även förbjudet att köpa cigaretter i landet. Det går att ta med sig sådana in som turist men då betalar man 200 % av inköpspriset i tull. Det är ca 10 mil fågelvägen över väldigt höga berg till Kina (Tibet) och 16 mil till Indien. Klimaten varierar från arktiskt till vad de kallar tropiskt men det är nog snarare subtropiskt. I oktober var det 20-25 grader varmt om dagarna och ca 10 på kvällen.

Under 2015 kom 120.000 utländska turister till Bhutan varav 80.000 från Indien. Turisterna delas in i 2 kvoter där de indiska betalar vad det kostar och övriga får betala 250 USD per dag för boende, mat, utflykter, guide och chaufför. 60 USD av detta belopp per dag går till staten.

Skolor, sjukvård och barnomsorg är gratis för landets medborgare och skatteuttaget är minimalt. Det var ingen vi pratade med som ens kunde redogöra för hur mycket skatt de betalade. Övriga intäkter i landet är bistånd från grannen Indien som behöver ha en buffert mot Kina. Indien står tex för alla vägbyggen och allt vägunderhåll.  Bhutan exporterar även en hel del vattenkraft. Indien är enda handelspartnern både för export och import.

Medan indiska turister kan köra bil in i landet måste vi övriga flyga. Det finns 2 flygbolag; Druke Air med 4 plan och Tashi Air. Det går att flyga in från Singapore, Bangkok, Delhi, Calcutta och Katmandu. Den mest spektakulära resan är från Katmandu där man flyger längst med Himalayamassivet och ser Mount Everest. Landningen är dramatisk eftersom landets enda flygplats ligger i en smal dal och planets vingar endast har ca 50 meters marginal till bergskammarna. Därtill är landningsbanan världens kortaste för internationell flygtrafik. Men inga olyckor har skett i bolagens historia.

Nedan ser ni terminalbyggnaden som nog är den vackraste jag sett i traditionell bhutansk byggnadsstil. Att man blir mött med  bönesjalar är ju också väldigt speciellt. Det blev vi även på alla hotell.

Alla ankommande turister har en guide och en chaufför som följer med på resan. Landets policy är att enbart ta emot turister som ger high value – low impact vilket innebär att de vill ha resvana turister, intresserade av landets kultur med gott om pengar att spendera. Det finns dock begränsat med shopping så de pengar man gör av med är de obligatoriska 250 USD per dag för boende, mat och transporter. Den trånga sektorn är flyget in i landet som ofta är fullbokat så det kräver lite framförhållning att planera en resa.

De flesta turister tas på ungefär samma tur. Paro, Thimpu och Punakha Det finns flera spännande kulturfestival att besöka vår och höst. Man vistas huvudsakligen på 2000-3200 meters höjd men det finns också bergtoppar på 7.000 meter i norra delarna av landet.

Buddhastatyn nedan är placerad på berget utanför huvudstaden Thimpu. Den är 3 våningar hög och inuti den finns 125.000 mindre Buddhas. Det sägs vara en gåva från en kvinna i Singapore och är tillverkad i Kina och fraktad landvägen från Indien.

Den stora sporten i Bhutan är bågskytte och vi hade förmånen att se landets final. 2 lag tävlar tills en viss poäng uppnåtts vilket kan ta upp till 2 dagar. Måltavlan är 145 meter bort. Jag såg den knappt och hur de kunde sikta och träffa är helt obegripligt. Man skjuter både med traditionella armborst och med dessa USA producerade tingestar som kostar ca 1000 USD styck. I ett land där medellönen ligger på 250 USD i månaden får de spara länge för att få ihop summan. Men så är de nationalhjältar också. Tävlingen sändes direkt i TV och vi satt alldeles för nära den ena måltavlan tyckte jag men de var helt otroligt träffsäkra:) Varje gång måltavlan träffades , vilket var ofta, dansade och sjöng lagkamraterna en kampsång alternativt sjöng motståndarna en nidvisa om tavlan missades.

Invånarna i Thimpu vandrar varje dag minst 3 varv runt den stora stupen och läser samma mantra 108 gånger. De gamla samlas där på dagarna och umgås. Det finns inga ålderdomshem utan de gamla tas om hand av barnen. Det fanns tidigare ett trafikljus i den enda flervägskorsningen men invånarna blev så stressade att man införde en dirigerande polis i stället:)  Penisar har en ställning som fruktbarhetssymbol och syns överallt; i alla hem och på husfasader. Här besökte vi en ”phallosgarden” på ett museum.

Det finns mycket hantverk att beskåda; i Bhutan har man 13 olika hantverksskrån. Det mesta som produceras har religiösa motiv.

Kungafamiljen har en stark ställning i Bhutan och är mycket älskade och respekterade. Den nuvarande kungen; nummer 5, är bara 36 år och utbildad på Oxford och i USA. Han bor i ett mycket modest hus i Thimpu. Vi blev omkörda av drottningen som skulle på utflykt i en liknande bil som vi åkte med. Det var bara nummerskylten som avslöjade att det var kungens bil.

Dzongs var tidigare försvarsfort men används idag till hälften av ministerier och officiella myndigheter och till hälften som kloster. Snickerier och ornament är fantastiska och klosterdelarna otroligt rikt utsmyckade men där får man inte fotografera.

Vägarna är i dåligt skick; smala och kurviga men jag har sett betydligt värre i Indien. Alla kör försiktigt och det finns mängder av charmiga skyltar längs vägarna som uppmanar till försiktighet. Ju längre österut man kommer desto sämre vägar.

Det finns hotell i alla kategorier och man kan även bo hemma hos en familj på tex en lantgård. Våra hotell hade spa, pool och riktigt bra mat. I stort sett alla människor i Bhutan talar bra engelska och de är otroligt vänliga, ödmjuka och gästfria.  Landet har ett välkänt lyckoindex (gross national happiness) i stället för gross national product. Då mäter man fysik,mental och andlig hälsa, tidsbalans, utbildning, levnadsstandard, god samhällsstyrning och ekologisk vitalitet.

 

Miljömedvetenheten är stor och på tisdagar är tex biltrafik förbjuden i huvudstaden. Byggnader uppförs utan järn eller spik med byggnadsställningar i bambu.

Det är vackert på landsbygden. Man kan vandra längst risodlingarna och besöka byarna och se hur jordbruket går till. Det går även att övernatta hos en bondfamilj.

Och det bästa av allt är nog vandringarna.  Det finns många vandringar både korta och långa där den största utmaningen kallas för Snowman och tar 28 dagar. Det är för många en förberedelse för att bestiga Mount Everest. Man passerar 6 pass på över 4.500 meter och ytterligare 5 som är över 5000 meter. Det är bara en handfull personer som ger sig på och klarar den här utmaningen varje år. Det anses vara den häftigaste vandringen man kan utmana sig med.

Vi tog den betydligt enklare vandringen till Tiger´s Nest eller Takshang. Det är det mest berömda klostret i Bhutan och byggdes ursprungligen på 1500-talet men brann 1998 och återuppbyggdes. Det ligger 5 km från närmsta väg på 3.220 meters höjd och stigningen är 1000 meter; en brant vandring med andra ord.  Hur det har gått till att bygga klostret är ofattbart.

Man tar sig dit till fots eller till häst första sträckan. Det finns en restaurang knappt halvvägs där man kan äta sin lunch.  Sedan väntar ytterligare stigning innan man kommer till viewpoint 1 och slutligen är det 800 trappsteg för att komma till klostret. Rätt ansträngande på den höga höjden men luften är fantastisk med hög syrelhalt och utsikten bedövande vacker.

Klostret används fortfarande och det bor ett antal munkar där som får frakta upp sin mat till fots. Det anses vara Bhutans heligaste plats dit deras gury Rinpoche enligt legenden flög in på ryggen på en tigrinna. Han mediterade i 3 år i grottorna och började därefter konvertera folket till buddhism.

Det är ansträngande att vandra på den höjden och man får ta det långsamt för att inte drabbas av höjdsjuka. Vi träffade en amerikan som fick stanna halvvägs men de flesta klarar vandringen. Överallt vajar böneflaggor i färgerna blått, vitt, rött, grönt och gult vilket anses symbolisera himmel, luft, eld, vatten och jord; de fem elementen. De böner som står på flaggorna sprids med vinden och anses kunna ge skydd och välsignelse åt hela universum. En stor och mäktig upplevelse.

Det har varit en dröm att få komma till Bhutan och jag rekommenderar alla att åka till detta gömda rike med ena foten i Medeltiden och den andra i 2000-talet. Man känner ingen stress, ser inga västerländska reklamskyltar och inga försäljare rycker i oss besökare. En fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Mariann Klint

oktober 2016