Reseberättelse – en fantastisk resa till Arktis med båt runt Svalbard

Hur många har inte drömt om att resa till Nordpolen eller i alla fall nästan. Svalbard har världens mest nordligaste boplats; Ny Ålesund som ligger exakt 100 mil från Nordpolen. Kortare än att köra till Kiruna från Stockholm. Namnet Svalbard kommer från fornnordiskan och betyder kall kant.

Man flyger via Oslo och med mellanlandning i Tromsö där passkontroll sker eftersom Svalbard ligger utanför Schengen. Himlen var molnfri denna dag i början av maj och vi såg Björnön ovanifrån och flög in över ett helt vitt och glaciärtäckt Svalbard utan minsta spår av mänsklighet förrän landningsbanan dök. Det är så vackert så man nästan tappar andan.

Longyearbyen är huvudort och med sina drygt 2000 invånare Svalbards största stad. Eftersom den är täckt med is året runt är Longyearbyen byggd på pålar. På sommaren är isen mindre än på vintern, och för att undvika översvämningar eller att husen sjunker ned står husen på träpålar. Longyearbyns hus ser alla likadana ut och gatunamn saknas. Det finns 47 nationaliteter på ön och de flesta av dem är forskare som bor antingen i Longyearbyn eller i det ännu mer isolerade Ny Ålesund dit man bara kommer med båt. Dessa boende längtar efter sommaren, att ha gräs under fötterna och motorcykeln kan vi läsa på museet.

Här finns inte många bilar eftersom vägnätet bara täcker 3 mil. Men däremot ser man hundratals snöscootrar, ett antal hundgårdar för slädeshundarna och tom parkeringsplatser för hundarna.

Världens största bestånd av isbjörnar lever på Svalbard. Det lever faktiskt fler isbjörnar än människor här och därför behöver invånarna bära vapen när de lämnar bebyggelsen. Det händer även att isbjörnarna söker sig in till ”stan” och vandrar runt på gatorna. Förskolorna har höga staket runt sig. Det krävs vapenlicens för att bära vapen vilket de flesta vuxna har här.  Vi åkte utanför stan till en restaurang och välkomnades av en av servitriserna/guiderna med en bössa från första världskriget – en Mauser som funkar fint sa hon.

Vi besökte en övergiven kolgruva (nummer 3). Den har lämnats helt intakt och man hittar lappar som tex:

Guiden var fantastisk i sin berättarkonst och denna gruva är väl värt ett besök. På vägen dit passerar man även ingången till den stora ”Noaks ark” för växter; Svalbard Global Seed Vault, som är en enorm fröbank med mer än 850 000 fröprover från hela världen. Det kallas även för Domedagsvalvet djupt inne i berget i permafrosten. Men tyvärr har man även där börjat få problem pga uppvärmningen.

I Longyearbyen sker inga jordfästningar.  Staden har en kyrkogård, men den togs ur bruk för över 70 år sedan. Problemet är att jorden är så kall att liken inte kan brytas ned och permafrostens rörelser blottlägger med tiden de begravda liken. Så man skickas till fastlandet för jordfästning.

Nog om detta. Longyearbyn klämmer man på en dag. Det finns utmärkta sport- och utrustningsbutiker för klädkomplettering. Och man kan tom köpa sig ett isbjörnsskinn för den nätta summan av 175.000 norska kronor.  Men dessa kommer inte från Svalbard eftersom det råder jaktförbud.

Vi var 52 personer från många länder som skulle åka med båten Sea Endurance, numera omdöpt till Quest. Besättningen bestod av närmare 30 personer även de mångkulturella. Kaptenerna kom från Ukraina och Indien, läkaren från Colombia, hotellchefen från Honduras och servispersonalen från Filippinerna. Vi bodde i 2- eller 3-bäddshytter; små men bekväma med egna badrum och fönster ut. Båten har 5 zodiaken (kraftiga gummibåtar som hissas ner med kran). Vi hade 5 guider ombord varav en kvinnlig, tysk expeditionsledare. Alla guider med specialiteter inom biologi, zoologi, fåglar, Arktis, miljö etc och de höll föreläsningar ombord när vi inte var ute på expeditioner i gummibåtarna.

Färden var inte utstakad i förväg. Rutten beror helt på isar och väder och det är expeditionsledaren tillsammans med kaptenen som bestämmer detta. Ganska snart utanför Longyearbyen försvann mottagningen på telefonen och wifi hade vi inte heller tillgång till. Så telefonen parkerades i en låda på rummet och märkligt nog saknades den inte alls.

Vädret skiftar i Arktis och det gjorde det även på denna tur. Det gick rejäla vågor så sjösjukepiller behövde intas, det var kav lugnt och spegelblankt, det snöade stora snöflingor som gamla 5-kronor och himlen skiftade i alla färger från grått till rosa och klarblått. Solen gick aldrig ner utan sken dygnet runt. Temperaturen höll sig runt 0-+5 grader.

Det behövs en hela del kläder; varma fodrade stövlar, underställ gärna dubbla, lager på lager, Goretex ytterst, mössor och vantar.

Den västra sidan av ön har alltid öppet vatten eftersom Golfströmmen går där. Men på norra sidan brukar isen ligga liksom på den östra. Så inte detta år. Vi färdades 182 landmil ända bort till Storöya som är granne till Vitöya där André och hans färdkamrater slutade sina dagar. Vi besökte även Danskön där de startade sin färd; men där råder landstigningsförbud numera. I Ny Ålesund på västkusten bor på vintern 30 forskare och på sommaren över 100. Vi fick bara gå på 2 vägar pga isbjörnsfara. Alla hus står olåsta med tillstånd för vem som behöver att springa in och gömma sig om man skulle möta en isbjörn. Tidigare hade man gruvdrift här och vi såg plaketter på alla som avlidit i gruvolyckor. På Västsidan finns även en enklav som är rysk; Barentsburg med en begränsad kolutvinning.

Varje morgon väcktes vi av expeditionsledaren Elke som i högtalaren talade om var vi var, hur vädret var och hur dags vi skulle stå uppställda och påbyltade för att ge oss ut i zodiakerna. Då hissades båtarna ner och vi klev i från en särskilt brygga. Inga problem när det var lugnt men det kunde gå över 1 meter vågor och då kändes det som att kliva på stegen på Lustiga huset. Men guiderna var noga med att verkligen se till att alla kom i ordentligt.  Och när vi var på plats rapporterade han/hon till kapten hur många passagerare som fanns i zodiaken och att medfört gevär var laddat. Men eftersom vi var på expeditionsresa, solen aldrig gick ner och isbjörnar kunde siktas när som helst hände det även att vi väcktes kl 2 på morgonen och skyndade oss till panoramaloungen med våra kikare.

Det finns bara 4 landdjur på Svalbard; räv, mus, ren och ripa. Dem såg vi allihop. Sen ser man även isbjörn, valross, sälar och mängder med fåglar. På hösten i augusti/september kommer valarna så de missade vi.

Allra vackrast var det i den långa fjorden vi gled in i. Det snöade enorma flingor och vi undrade om vi verkligen skulle ge oss ut. Sen lättade molnen och solen kom fram och vi förundrades över magisk skönhet. Luften är renare och friskare än våra lungor någonsin erfarit och ljuset helt magiskt.

Och höjdpunkten då?
Det var förstås när vi såg en isbjörnshona med 2 ungar som alldeles nyss kommit ur idet och tumlade runt i snön på iskanten. Vi följde deras lekar i närmare 2 timmar. Honan var medveten om oss men oroade sig inte.

Valrossar såg vi på många ställen och de är inte att leka med. Deras betar vill man inte hamna i närkamp med. En valross vinner en kamp med en isbjörn. Denna 1500 kg tunga koloss har ett skinn som inte ens isbjörnen kan bita genom. De ligger ofta i klump och vilar sig.

Vi kom till ett fågelberg där vår fågelexpert tidigare år räknas till 91.000 stillasittande grisslor. Luften surrade av alla fåglar.

När vi gick i land säkrade en av guiderna platsen först och sedan traskade vi på led med en beväpnad guide först och en sist.

Ombord satt vi ofta i båtens panoramalounge med utsikt åt alla håll. Vi var också välkomna till bryggan när vi ville. Och i matsalen fick vi fantastisk mat; buffé till frukost och lunch och 3-rätters till middag. Vin och öl betalade man extra för men allt annat ingick. Och när vi kom tillbaka från expeditionerna stod någon från servisen och väntade med varm choklad eller med glühwein. På 3 dagar hade servisen lärt sig allas namn och visste vad vi drack till frukost och när vi ville ha vårt kaffe. En fantastisk service. Hytterna städades dagligen 2 ggr. De var inte så stora men hade allt man behövde. Det blev snabb en familjär stämning och både vid middagarna och i panoramaloungen på kvällarna fördes intressanta samtal. Många hade varit här tidigare och kunde berätta om sina tidigare äventyr. Även guiderna åt tillsammans med gästerna.

Vi har lärt oss mycket om djur och natur, om Arktis och miljöproblemen som märks tydligast här. Temperaturen har höjts med 5 grader på 50 år och kan inte fortsätta så. Golfströmmens fart mattas av och kan leda till istidsklimat hos oss om det fortsätter.

Här är våra guider på avslutningen. De hade även producerat ett fantastiskt bildspel om resan. Vilken kunskap och vilket engagemang. Många av dem jobbar i Antarktis när det inte är säsong i Arktis.

Resan slutade med ett sk polar plunge för de modiga. Då hoppade man i bland isflaken – det var minus 2 grader i vattnet. Säkerheten var stor – alla fick ett rep runt magen och läkaren fanns i närheten.

Det var en enastående resa. Vi lärde oss massor och upplevelsen var magnifik.  Djupt berörda och förundrade över Moder Jords skönhet for vi hem men kommer nog alltid längta tillbaka.

Maj 2018

Mariann Klint