Rapport från vandring i Nepal, nov 2023

Jag har nyligen rest på en vandrings- och kulturresa till Nepal i Himalaya. Vi kombinerade upplevelser i Kathmandu och Pokhara med 5 dagars vandring i Annapurnamassivet.

Vi flög med Qatar Airways via Doha. Från Doha tar resan drygt 4 timmar.

Vi möttes av vår guidefirma och kördes till vårt centralt belägna hotell mitt i restaurang- och shoppingkvarteren. Hotellet var fyrstjärnigt och lyxigare än de hotell som vanligtvis används av trekkingföretag. En rejäl pool på taket, rymliga och fräscha rum med underbara sängar gjorde landningen i Nepal bekväm. Landet har 4 timmar och 45 minuters tidsskillnad mot Sverige. På kvällen bjöds vi på middag av ägaren till trekkingfirman tillsammans med 3 danskar och en italienare som just avslutat sin vandring. Det var spännande att få lite inblickar i deras upplevelser.

Nepal är ett av världens fattigaste länder. Här bor 30 miljoner människor på en yta 30 % av Sveriges där en stor del utgör berg. 1/3 av landets BNP kommer från turism, en tredjedel från transfereringar av de som försörjer sig utomlands och en stor del av resten betår av bistånd. De unga som kan beger sig utomlands för studier; det är framförallt till USA och Australien och hela släkten samlar pengar tills de kan skaffa sig ett extrajobb vid sidan om studierna. Sen kommer ungdomarna aldrig tillbaka utan skaffar ett medborgarskap utomlands och måste då släppa sitt nepalesiska. Men de försörjer sina familjer i Nepal och kommer på besök så ofta de kan.

Vi tillbringade en hel dag på sightseeing i den myllrande huvudstaden med ca 1 miljon invånare. Här behövs det en guide, annars kommer man bort illa kvickt. I staden finns både hinduiska och buddhistiska tempel. Vi besökte Pashupatinath ett hinduiskt tempel känt över hela världen bland hinduer som årligen besöks av miljontals människor. Det kändes som att vara på en folkfest där människorna hade klätt upp sig i sina finaste kläder.

Det är ett stort komplex och här kremerar man också människor offentligt redan 3-4 timmar efter döden. Det var en stark upplevelse att se hur en äldre man gjordes i ordning av sin fru och smordes med oljor och täcktes av blommor och oranga dukar innan han bars till en plattform för kremering där den äldste sonen, vitklädd, tänder bålet. Och här kremeras buddhister och hinduer sida vid sida. Buddhisterna med huvudet mot söder och hinduerna mot norr.

Vi besökte även en välkänt buddhistisk stupa, BOUDHANATH som tros vara ca 700 år gammal med det allseende ögat i alla riktningar.

Har man glömt någon trekkingutrustning finns allt att köpa på plats. Och allt är kopior vilket man inte hymlar med i affärerna. Vi lärde oss snabbt att känna skillnad på billiga och bättre dunjackor:).

Sen var det dags att bege oss iväg på vår vandring. Vi var tre personer och vår guide följde med oss till flygplatsen för vidare färd till Pokhara som är vandringscentrum för vandringar runt Annapurnamassivet. Ska man vandra till Everest basecamp väntar en väldigt skumpig jeepfärd på 7-8 timmar innan vandringen kan börja.Vi flög med ett propellerplan från Buddha air vilket kändes tryggt:) Sen skumpade vi i en fyrhjulsdriven bil ca 3 timmar tills plötsligt våra bra bärare stod och väntade långt från övrig trafik.

Och vägarna var som sagt inte i särskilt gott skick. Är man åksjuk är det bra att ha med sig piller för det.

Sen var det dags att börja vandingen. Bärarna tog våra duffelväskor, sina egna små väskor plus en stor kartong som visade sig innehålla frukt som de serverade oss som efterrätt varje dag. Det var mango, granatäpplen, apelsiner, äpplen, päron. En otrolig lyx som annars inte fanns att tillgå. Första natten skulle tillbringas ca 3000 trappsteg upp från vägen. Där springer skolbarnen på lätta fötter upp och ner till skolan varje dag ca 500 meter i höjdmeter och definitivt inte någon enkel promenad.

Vi bodde bekvämt på sk tehus som ligger i små byar eller helt för sig själva. Vi hade egna tvåbädds sovrum med dusch och toalett förutom på ett ställe där dusch och toalett delades med andra. På alla tehus beställer man sin mat när man anländer och säger hur dags den ska serveras. Det är samma meny överallt. Nationalrätternamomos (dumplings), eller dal bhat, ris med grönsaker, pasta mm. Till frukost åt vi ofta gröt eller omelett. Ju högre upp man kommer ju mindre aptit får man.

Alla tehus har ett gemensamt samlingsrum där man äter och hänger på kvällarna. I mitten finns en kamin som man värmer med ved och runt den hänger man upp sina blöta eller svettiga kläder på tork. I sovrummen finns ingen värme utan där behövs en varm sovsäck att krypa ner i. På nätterna låg temperaturen mellan 4 och 11 grader.

Så knatar man på. Går ofta upp tidigt på morgonen för att komma iväg. Här vet man inte hur lång tid en vandring tar och man pratar inte om kilometrar. Vi stannade och drack kaffe ibland och åt även lunch längst vägen. Det är en upplevelse att dels träffa andra vandrare från många olika länder och framförallt att träffa och se hur lokalbefolkningen lever så långt från civilisationen. Mycket, både mat och byggmaterial fraktas upp med åsnekaravaner och ofta träffade vi grupper med åsnor som väl visste vilka vägar de skulle ta. Vi mötte även hästar och getter och en och annan hund.

Vi fortsatte uppåt och då vandrar man i huvudsak på ”trappor” som var stenar som lagts lite ojämnt för att man ska kunna gå även under regnperioden och dessutom är det delvis ganska brant så dessa trappsteg behövs. Naturen är väldigt grön, som i en tropisk regnskog även om vi inte är i tropikerna. Träden växer på hög höjd, på vissa ställen upp till 5000 möh och vi såg både bambu och enorma skogar av rhododendron. (I Sverige går trädgränsen på ca 600 möh). När dessa blommar på våren i april och maj blir färgprakten magisk. På många ställen såg vi vattenfall och det fanns verkligen ingen brist på vatten. Vi såg även många bevattningsanläggningar som behövs för risodlingarna längst terasserna.

Som högst kom vi upp på 3.165 meters höjd. Där uppe var utsikten över Annapurnamassivet helt magisk. Ett riktigt halleluja moment. Grönskan, de snötäckta topparna och en klarblå himmel.

Vi vandrade uppåt i 3 dagar och sedan bar det nerför. Det är brant och lite halt emellanåt på stenarna så vi hade god hjälp av stavarna. Och det kändes rejält i vaderna på kvällarna. Vi gick förbi enskilt belägna hus/bondgårdar med odlingar runt knuten av. ris, hirs och grönsaker huvudsakligen kol.

Vi åkte sen tillbaka till Pokhara där vill tillbringade 2 nätter. Det är en lugnare stad än Kathmandu och vi hittade ett massageställe med fantastiskt bra behandlingar. Det behövde våra trötta kroppar. Sen flög vi tillbaka till Kathmandu och ännu en vandrande sight-seeing dag med guide. Det är ett osannolikt myller av trafik särskilt då den stora ljusfestivalen Diwali närmade sig. Och färgprakten är helt osannolik.

På bilden nedan ett foto på gudinnan Kumari som väljs ut som barn och sedan lever inlåst i ett palats tills hon får sin första menstruation. Hon visar sig på en balkong några gånger per dag men får inte fotograferas.

Ja Nepal är oförglömligt och att vandra här en stor skönhetsupplevelse. Det är ett fattigt land men man har inte svårt att hitta mat och boende längst vägen och behöver därmed inte så mycket packning. Det finns över 3000 trekkingföretag registrerade i Nepal och viktigt är att välja ett bra företag. Och man behöver definitivt en guide med sig. Vi mötte ett par som vandrade själva men om man skadar sig eller vädret blir dåligt eller om man (vilket är sällsynt) som vi råkar ut för en jordbävning behöver man någon som vet hur man ska agera och vad riskerna är.

Jag ordnar vandringsresor i högsäsong april/maj och oktober/nov. Det går att vandra i grupper från 2-12 personer. Det finns både krävande vandringar på fler dagar eller enklare som denna som de flesta som gjort lite uthållighetsträning kan klara.

M.Klint, nov 2023