reseberättelse – sydön på Nya Zeeland

Resan gick till Sydön på Nya Zeeland i mars/april 2014. Det var slutet på sommaren och löven började gulna. Vädret var runt 20 grader på dagen, sol och knallblå himmel och lite kallare på kvällen. 

Nya Zeeland är det landområde som ligger allra längst bort från Sverige. Sydön har jordens sydligast belägna stad. Det går en bergskedja i nordsydlig riktning i mitten av ön (kallad Alperna) och här möts 2 kontinentalplattformar så området har jordbävningsrisk. Det visade sig nyligen när en stor del av Christchurch på östkusten raserades.

Här snöar det på vintern. Nordön däremot är tropisk i de norra delarna. 

Det bor 3.5 miljoner människor och 45 miljoner får i landet. Av dessa bor endast 650.000 på Sydön. Det är ca 26 timmars flygtid och med mellanlandningar, flygbyten och 12 timmars tidsskillnad tar resan ca 2 dygn i anspråk.

 Ön är mycket rädd om sin flora och fauna och resenärer måste gå på rött i tullen med vandrarskor, tält, camping- och fiskeutrustning. Dessa descinficeras noga.  På planet får man långa listor med sådant som inte får föras in i landet. 

Queenstown

Min dotter och jag flög till Queenstown på Sydön. Det är centrum för aktiviteter som bungyjump, paragliding, forsränning mm och får mängder av unga besökare från hela världen.

Vi hyrde en bil och tog in på Hilton i 2 nätter för att acklimatisera oss till NZ tid och bestämma vilken rutt vi skulle ta. På planet hade vi träffat en familj från Sydön och bestämde oss för att följa deras rekommendationer.

Stan har bara 10.000 invånare och är en skid- och äventyrsstad. Det var här man började med bungyjump från Kawarau bridge och här finns mängder av sportaktiviteter för de äventyrslystna och väldigt många barer och restauranger. 

Vi åkte upp på ett utsiktsberg mitt i stan. På vintern åks här skidor och på sommaren är det mountainbiking och paragliding som gäller. Utsikten är bedövande vacker. Vendela vågade sig på en paragliding med en fransk instruktör och singlade ner från bergets högsta topp. 

På kvällarna utforskade vi stadens restauranger och det blev både thai och italienskt på tallrikarna. Människorna är väldigt öppna och lättpratade och man får många tips på aktiviteter i omgivningarna. 

Vi besökte världens första bungyjump plats med 34 meters fallhöjd men endast som åskådare. Det finns nu ett annat ställe med 130 meters fallhöjd:). Men de flesta nöjer sig med att vandra vilket kallas tramping eller bushwalking. Det finns oändligt många leder man kan följa.

Till fjordlandet

Färden fortsatte till fjordlandet. Fågelvägen är det inte långt men 5 gånger längre med bil eller buss. Resan tar 5 timmar och vägen är bitvis OK och bitvis krokig. Den räknas som en av världens vackraste vägar. På vintern krävs snökedjor och lavinrisken är hög. Sista sträckan går genom en kilometerlång tunnel innan man kommer ut i en trång bergsravin som inramar den djupa fjorden Milford Sound, en av Sydöns största sevärdheter. Här finns bara ett övernattningsställe; en enklare lodge där vi tog in. 

Milford Sound bildades när en glaciär smälte och fyllde fjorden med havsvatten från Tasmanska havet. Den är så djup att världens största kryssningsbåtar går in. Det regnar 7-9 meter per år och är därmed ett av jordens regnigaste platser. Men just när vi var där sken solen från en klarblå himmel.

Det växer regnskog (inte tropisk) på bergen runt fjorden och de fäster genom att rötterna snurrar in sig i varandra. När ett gammalt träd längst upp dör kan det dra med sig alla träd under i form av en träd-lavin. 

Vi tog en halvdags båttur ut till Tasmanska havet. Det är obeskrivligt vackert och väl värt att göra även om vi har fjordar i vårt grannland. Många flyger hit och den mycket lilla flygplatsen är därmed Nya Zeelands näst mest trafikerade efter Auckland. Svårt att tänka sig när man ser den.

Halvvägs tillbaka till Queenstown i Te Anau finns de berömda lysmasksgrottorna.

Wanaka

En natt tillbringade vi i skidorten Wanaka som ligger norr om Queenstown. Vägen dit är hisnande och många serpentinkurvor passeras innan man är framme. 

Skidbackarna är lägre än i de europeiska Alperna och boendet ligger ofta en bit från liftarna. På sommaren kör man mountainbike i bergen. Vi tyckte att orten var remote men det  visade sig vara ingenting mot vad vi såg senare.

Vi åt middag på en helt fantastisk restaurang och bodde på ett motell med egen hottub. 

Västkusten

Så  fortsatte vi västerut mot kusten för att ta oss till den kända glaciären Frans Josef. Västkusten är otroligt lite befolkad (32.000) och orterna är mycket små. Här har man exploaterat guld, kol, timmer och green-stone som ser ut som jade men är mer värdefull.

När vi kom till orten Haast som enligt Lonely Planet skulle ha 2 matställen visade det sig att den ena var en rullande vagn typ korvkiosk. Vi åt lunch på ortens andra ställe och frågade efter wifi. “We do not even have television” var svaret då. Mobiltäckningen var fö usel på hela västkusten.

Det står unga liftare överallt och vi bestämde oss för att plocka upp några. Det blev 2 tyska killar som glatt från baksätet berättade om hur de levde. Det var ett mål mat om dan och mest pasta (stekt, ugnsbakad etc) med kryddor från medföljande samling och så 1/4 burk tomatsås som inhandlades i billigaste affären. De jobbade lite då och då på lantbruk för mat och logi.

Framme i Frans Josef tog vi in på ett motell och åkte till de berömda hottubsen som verkade vara samlingsplats för både lokalbefolkning och turister. Det fanns pooler med olika temperaturer från 36 till 40 grader.Middagen på stadens bästa restaurang var god och vi kom i slang med några engelsmän vid grannbordet. De hade lämnat England och flyttat till Nya Zeeland för att ta det lite lugnare.

Till frukost bjöd våra motellgrannar  på en lokal delikatess: bräserat lammhjärta. Kändes inte så lockande dock.

Själva glaciären är för en nordbo inte särskilt stor eller märkvärdig men många som aldrig sett en glaciär var mycket fascinerade. Och den är med i Al Gores miljöfilm.

Alperna

Sen körde vi till den största orten på västsidan; Hokitika. Vi hittade ett fik och klädde ut oss till påskkärringar, säkerligen de enda som tog sig  så långt bort.

Påskfirandet verkar inte särskilt stort här. Vi såg inga påskris eller särskilda påskmenyer. Påskafton tillbringades i den lilla byn Arthurs Pass bestående av max 10 hus. På den lokala puben serverades potatismos med köttsås eller friterad fisk enligt take it or leave it, så det fick bli vår påskaftonsmiddag. Ett undantag från annars väldigt nyttig och god mat överallt.

Över bergen

Det är 4 pass som ska passeras om man åker från väst- till östkusten. Bara ett tåg körs på hela Sydön och faktiskt just här mellan Frans Josef och Christchurch. Det är så obeskrivligt vackert att man vill stanna på varje rastplats och fotografera. Sagan om Ringen känns väldigt nära och många hus ser också ut som Bilbos. Vi bestämde oss för att inte åka ända fram till Christchurch, staden som blev svårt skadad av en jordbävning. Många evakuerades och uppbyggnaden har ännu inte börjat eftersom ägarskapet för många hus är komplicerat. Byggentreprenörer från hela världen flockas nu för att vara med i de kommande projekten. 

Istället åkte vi till Lake Tekapu som vi hört skulle vara väldigt vackert. Och vi blev nästan andäktiga.

Sjön är en iskall glaciärsjö med turkost vatten och omges av otroligt vackert landskap med det snöklädda Mount Cook i fonden namngiven av landets upptäckare. 

En av resans höjdpunkter var den vandring vi gav  oss iväg på. Det finns vandringsleder överallt på Nya Zeeland och vi tog en runt ett berg vid sjön. Det tog 3 timmar och vyn var magisk hela tiden. 

På vägen tillbaka till Queenstown hamnade vi mitt i vindistriktet och stannade på 2 vingårdar för provning. Det verkade vara ett söndagsnöje att äta lunch här i området.

Sen kom vi tillbaks till Queenstown och hittade i villaområdet ett Chalet som hyrde ut rum med Alpkänsla. Det var härliga duntäcken och sjö- och fjällvy från balkongen. Frukosten var ljuvlig och de övriga gästerna trevliga att prata med.

Överhuvudtaget är alla människor man träffar vänliga och intressanta. Man byter hotell- och restaurangtips och lär sig mycket av varandra.

Livet

Det är många europeer som kommer hit och som fastnar här. Gillar man sport och outdoor liv finns nog ingen bättre plats. Man är rädd om miljön och vi såg inget skräp nånstans. Ett paradis där skönheten i filmerna om Sagan om Ringen absolut stämmer med verkligheten.

Den europeiska influensen är mycket stor. Staden Dunadin är skottsk och många andra delar väldigt brittiska. Många namn är mauriska men andra gator heter Oxfordroad etc.

Summa summarum

Landet är isolerat och väldigt långt bort från Sverige. Tom de båda delarna Nord- och Sydön ligger långt från varandra (3 timmars båttur). Data- och telefonkommunikationer är inte utbyggda. Det är svårt att hitta wifi ute på landet och mobiltäckningen är stundtals dålig. Det är 3.5 timmars flygresa till närmaste granne och på vintern är här nog rätt isolerat och kallt. 

Men Gud har kompenserat isoleringen med skönhet. Naturen är magiskt vacker.

Vill man utforska både Sydön och Nordön behöver man 4-6 veckor på sig. Vi körde 220 mil och såg ca halva Sydön. Och jag skulle i det läget rekommendera husbil som man ser många av längst vägarna. 

Mariann Klint