reseberättelse - vandring på el Camino, pilgrimsleden i norra Spanien

Resan gick till Santiago de Compostela i Galicien där vi tog lokalbussen österut till Sarria, startpunkten för vår vandring på den berömda leden El Camino som människor har vandrat på ända sedan 900-talet. Målet var katedralen i Santiago de Compostela där pilgrimerna deltar i den dagliga pilgrimsmässan och där Jesus apostel Jakobs reliker förvaras i ett silverskrin.

Vi var 6 körsångare och en medföljande som via Iberia och Madrid tog oss till Santiago de Compostela den 4 april 2008. Vi skulle träffa vår körledare Lars-Ewe som nyligen avslutat sin 37- åriga tjänstgöring i Katarina församling och som i avskedspresent från kören fått en vandring på El Camino. Han skulle komma att gå hela sträckan på 80 mil från den fransk- spanska gränsen över och längst med Pyreneerna och vi skulle göra honom sällskap de sista 11 milen på hans långa vandring.

Efter en övernattning i Santiago tog vi en tidig buss mot Sarria där vi träffade Lars-Ewe uppe vid kyrkan. Vaktmästaren sålde vandringspassen till oss och i första bästa affär köpte vi också snäckorna; symbolen för en pilgrimsvandrare, som fästs på ryggsäcken. Då förstår varje människa vi möter vart vi är på väg. Även klädseln är rätt avslöjande; en liten ryggsäck vägandes ca 5 kg, vandringsskor, ett ombyte kläder, sovsäck och i övrigt minimalt med utrustning. Men gott om skavsårsplåster finns i varje vandrares utrustning. Det största fokus för en pilgrimsvandrare är att hålla sina fötter i gott skick.

Pilgrimsleden härstammar från ca 900-talet och många människor i alla tider har vandrat den, tex Heliga Birgitta och en av påvarna. Numera kommer människor från hela världen för att göra vandringen. Många böcker har också skrivits t.ex. av Paolo Cuelho och Shirley McLaine. Leden utmärks genom gula pilar och följer Pyreneerna österut mot havet. Det går även att ansluta från flera andra delar av Europa, bl.a. går en anslutningsled från Portugal och en från södra Spanien. Santiago ligger 3 dagsmarscher från havet och många pilgrimer går även den sträckan för att symboliskt bränna sina kläder i den lilla byn Finistere. Många vandrare har vittnat om djupa religiösa och andliga upptäckter/insikter/upplevelser. Men även om de uteblir är naturen bedövande vacker. Går man hela vägen brukar många prata om 3 delar; födelsen, döden och uppståndelsen. Vi gick den sista delen. Leden som även kan cyklas eller tom ridas på häst går de sista 11 milen genom vacker kulturlandsbygd, över ängar, bland kullar och genom byar där historiens vingslag stannat. Man ser gamlingar valla sina får och getter och småjordbruk med 5 kossor existerar fortfarande här. Träd och buskar blommade för fullt. Ibland går leden på smala stigar över ängar, in i skogar och genom byar. Ibland travar man även på asfaltvägar. Det går upp och det går ner men de sista dagarna har man lämnat bergen och går på slättlandet.

Vädret skiftade från strålande sol och 25 grader varmt till 9 grader och dagsregn. Vi blev ordentligt blöta inifrån och ut. Allt var blött och när alla spände upp sina klädlinor på härbärgena ökade fukten även där och några av oss frös i sovsäckarna.

Första dagens vandring blev 24 km lång och det var rejält mycket uppför. Vi pinnande på i rask takt eftersom vi kom iväg först vid lunchdags. Solen flödade och morgonens ganska kyliga temperatur steg raskt upp mot 25 grader. Vi svettades och stretade på i 2 timmars pass innan vi unnade oss lite paus gärna med en stor café con leche på lämpligt fik. Det blev en ansträngande dag innan vi mot kvällningen anlände till vårt första nattstopp. Byn låg uppe på en kulle, vårt vattenförråd var sedan länge slut och vi släpade oss upp för trapporna till första bästa affär där vi kunde fylla på lite vätska. Härbärget låg i en byggnad som liknande en skola och sovsalen delades av minst 50 personer. De flesta hade kommit betydligt tidigare än vi men vi hittade vars en säng och kunde sträcka ut våra trötta ben innan vi letade upp duscharna och en restaurang för kvällens middag. Dock fanns där också en ganska irriterad farbror som med argt tonfall förklarade för en av oss på forsande spanska att den säng hon låg i var hans. Trots att det fanns andra lediga sängar kände han att han ville läsa sin tidning i just den. Det var inte lätt att kommunicera med en arg spansk farbror men det löste sig genom att föreståndarinnan kom och låste upp ett annat rum för vår lilla grupp så vi fick egen kupé. Ljuset i neonlamporna i taket gick inte att släcka trots ihärdiga försök och det visade sig sedan att ljuset släcktes i receptionen prick kl. 23.00.

Att göra sig förstådd på den spanska landsbygden är inte enkelt. Ingen förstår engelska och utan basala spanska kunskaper klarar man sig inte. Menyerna på restaurangerna var också oftast bara på spanska men vi lärde oss snabbt att middagen bestod av antingen kyckling med pommes, kött (typ lövbiff) med pommes eller fisk med pommes. Grönsaker var inte så vanligt förekommande. Till efterrätt ofta Santiagokaka (mandeltårta) eller en frukt. Som dryck fick man välja på vatten eller vin – samma pris.

Även om det inte var mycket vandrare längst leden denna tid och vi knappt träffade några alls på dagarna såg vi samma människor på kvällarna på härbärgena och på de närbelägna restaurangerna. Det var den engelska läkarstudenten som sjungit i gosskör i Oxford, de 2 paren från Alicante som varje dag ”placerade” sin bil vid slutet av leden för att slippa bära sitt bagage. Det var den tyska damen som också vandrade utan packning eftersom hennes man och hund reste samma sträcka i husbil och mötte henne vid slutet. Det var den koreanska flickan som vandrat hela sträckan från Frankrike och längst vägen träffat en tysk kille. Och så några ensamma vandrare som Lars-Ewe träffat längst vägen. Det blev en stark gemenskap mellan oss vandrare; vi delade våra liv ett kort ögonblick, var ute på samma uppdrag; alla dock med olika syften.

Härbärgena var av skiftande standard. På något ställe såg byggnaden ut som en skola, på ett annat ställe var det ett ombyggt stall där gödselstanken fortfarande satt kvar i väggarna. Det var rent och snyggt överallt och det ingick papperslakan på de flesta ställen. Sovsäck fick man ha med sig själv men ibland kunde man hitta en filt vilket behövdes. Priset uppgick till ca 3 Euro per natt och då kunde man anlända senast 10 på kvällen när härbärget låstes och redan klockan 8 på morgonen skulle man ha lämnat. De flesta vandrare var väldigt hänsynsfulla och smög runt med ficklampor. Dock var arga farbrorn med längst vägen och han väckte hela sovsalen när han skulle iväg från ”stallet”. Snarkningarna var för det mesta uthärdliga.

Så fortsatte våra dagar. Upp tidigt. Kolla fötternas status, packa sina saker och sedan iväg till första bästa fik där dagen började med en kaffe och en ostmacka. Sen gick vi i 2- timmars pass med mellanliggande pauser. Det visade sig att de flesta till lunch endast åt ännu en frukost med mer kaffe och ostmackor men vi längtade efter proteiner och lyckades beställa omelett. På många ställen sjöng vi en trudelutt och blev längst vägen kända som kören och ombads flera gånger att sjunga för ryktet hade föregått oss. De flesta vandrade i mindre grupper om 2 – 4 personer.

Så småningom plattades landskapet ut och vi närmade oss slutmålet Santiago de Compostela. Vädret var då uruselt och vi var frusna och genomblöta. Rejält trötta var vi också emellanåt och vi fick peppa varandra när orken tröt.

Även i stan fanns de gula pilarna kvar, mitt i vägen eller längst vägkanterna och alla ledde de till katedralen. Det var andäktigt att slutligen komma fram till den enorma kyrkan mitt i stadens gamla del. Den är mäktig.

Vi gick till Pilgrimskontoret och fick våra diplom som på latin och med våra namn på latin förklarade att vi hade vandrat på leden och nu nått målet. Vi fick också uppge orsaken till att vi gjort vandringen.

Därefter begav vi oss till turistbyrån för att leta upp ett hotell och hamnade på ett litet våningshotell i ett vanligt bostadshus. Det kostade ca 200 kr/pers per natt och var säkert ganska enkelt men för oss var det himmelrike. 2 varma filtar i varje säng och ett sittbadbar att värma sin frusna kropp i. Där satt vi länge länge. 2 nätter stannade vi i Santiago och besökte några ”vanliga” restauranger där vi kunde äta annat än pilgrimsmenyer. Vi gick till den dagliga pilgrimsmässan klockan 11 där de nyanlända pilgrimerna deltog i mässan genom att sjunga delar som en nunna instruerade oss i. Det var också nattvard och det blev en stark upplevelse att tillsammans med våra medvandrare få ta emot den i en katolsk mässa. Nunnan läste upp vilka länder pilgrimerna representerade; och vi täckte en stor del av världskartan.

Vandringen var slut. Kroppen nöjd. Fötterna lite trötta och ömma men hjärtat gladdes åt att få ha upplevt detta tillsammans.

Mariann Klint

april 2008