Reseberättelse från kryssning i Patagonien

Patagonien tillhör världens mest remota områden och den chilenska fjordskärgården sträcker sig 260 landmil från Sydamerikas och världens sydligast belägna stad Ushuaia (i Argentina) till Puerto Montt långt norrut längt kusten.

Fjordarna ligger i de femtionde breddgraderna och de sk roaring fourties kommer man också till innan man är framme i Puerto Montt. Så man får bereda sig på lite blåst även om den största delen av resan går inomskärs. Resan tog totalt 9 dagar.

Chile har ungefär lika stor yta som Sverige och Norge tillsammans men är 427 mil långt och väldigt smalt (20 mil brett) avgränsat av Anderna som löper längs med landet i öster och ett stort fjordlandskap i väster. Om man jämför med Europa skulle landet sträcka sig mellan södra Italien ända upp till Svalbard se karta nedan.. Antalet invånare uppgår till ca 20 miljoner varav 85 % i tätorter och ca 30 % i huvudstaden Santiago.

Chile är rikt på naturtillgångar och är världsledande inom gruvdrift, särskilt koppar, där de har över en tredjedel av världens reserver. Landet är också en stor producent av litium, molybden, guld, silver och järnmalm. Andra viktiga naturtillgångar inkluderar rika fiskeförekomster, skogsprodukter och stora potentialer för förnybar energi. Därtill en stark jordbrukssektor med export av frukt, grönsaker och vin.

Vi färdades ombord på det chilenska fartyget Magellan Explorer som normalt håller till i Antarktis men som flyttas varje år upp till Puerto Montt för underhåll när säsongen är slut i Antarktis. Denna tur var en sådan. Skeppet är privatägt i Chile och ägaren håller på att bygga ett systerskepp som också ska segla på samma rutt.

Vi var 84 passagerare ombord och 60 i personalen varav 13 expeditionsguider. 8 zodiaks fanns också ombord som vinschades ner för våra landstigningar. Ca 50 av passagerarna var amerikaner, 25 sydamerikaner huvudsakligen chilenare och så bara 4 européer. Det beror på att man inte har marknadsfört sig mot Europa hittills.

Skeppet är mycket bekvämt med stora fina hytter på 26 kvm; de flesta med balkong, en matsal, föreläsningssal, lounge, bastu, gym mm. All mat ingår i priset och den är väldigt god liksom dryck till maten (goda chilenska viner, öl etc) och 20 GB wifi via Starlink med mycket bra uppkoppling vilket är förvånande eftersom området är så remote.

Vi såg eller mötte inte en enda båt på hela resan förrän vi närmade oss slutet. 2 lotsar följde med hela vägen vilket är ett krav från de chilenska myndigheterna. Vi hade även 2 läkare ombord.

Vi klev ombord i Ushuaia, världens sydligast belägna stad med ca 84.000 invånare. De flesta turister tar en bild vid skylten som bekräftar det sydliga läget:).

Staden är huvudstad i den argentinska delen av Eldslandet; Tierra del Fuego vilket är en ö-grupp som skiljs från fastlandet av Magellans sund. Namnet valdes av upptäckaren Ferdinand Magellan som såg de många eldar som ursprungsbefolkningen tände längs stränderna för att tillreda sin fisk. Eldslandet delas även med Chile och på kartan nedan ser du hur märkligt landgränsen är dragen här nere.

Namnet på staden kommer från vad ursprungsbefolkningen yamanas eller yagan kallade den för och betyder ”bay that penetrates westward”. Staden beboddes under halva 1900-talet huvudsakligen av de värsta argentinska brottslingarna. De byggde upp staden runt fängelset som fortfarande kan besökas. Man byggde även en järnväg som kallas för Tren del Fin del Mundo – tåg till världens ände. Det går förvånansvärt många flyg ner dit – resan tar 4,5 timmar från BA – och man kan även ta emot jumbojets på flygplatsen. Många Antarktiskryssningar utgår härifrån. Då färdas man ut genom Beagle straight runt Kap Horn. Ska man till Antarktis kan det vara en ganska blåsig tur på Drake passage som i folkmun kallas för Drake the shake. Men det kan även vara ganska lugnt och kallas då får Drake the lake:)

Vi kryssade genom den rätt kända Beagle channel och sen vidare genom Magellan straight – som är en lång 56 mil lång fjord som leder ut till Stilla havet och var en viktig led innan Panamakanalen byggdes. Magellan var den första som seglade genom sunden 1520.

Vi stannade och hissade ner gummibåtarna; zodiaks flera gånger per dag där det var möjligt. Då läggs sidan med landgången i lä så att det är enkelt att ta sig ner i dessa. Det är vansinnigt vackert och det var omöjligt att inte bli hänförd av den vackra naturen, glaciärerna, det kristallklara vattnet och stillheten. Att inte träffa på några människor på 9 dagar finns det nog få platser på jorden där det är möjligt.

Vi fick låna vattentäta stövlar som vi bokat i förväg. Och en flygväst var obligatorisk så fort vi steg av skeppet vilket i stort alltid skedde via zodiaks. Resten av kläderna i principen lager på lager hade vi med oss själva och med ytterplaggen väl impregnerade.

Vi gled mellan isflak och längs glaciärer och tittade på fantastiska glaciärer och isflak. Även blåa sådana såg vi. Blåa isflak och isberg får sin färg på grund av hur ljus interagerar med isen, särskilt när den är mycket kompakt. Vi landsteg också på flera ställen.

Det finns även ett rikt djurliv och vi såg valar, sjöuttrar, sälar, magellanpingviner och många albatrosser och andra sjöfåglar.

På eftermiddagarna före middag hade vi föreläsningar som kunde vara om glaciärer, ursprungsbefolkningar, djurliv, Antarktis och expeditioner som teamet varit med om.

Vår ryska guide hade jobbat med att leverera bränsle till flygplanen som skulle ta turister till Sydpolen. Då behöver de små planen landa på isen och tankas. Detta projekt innebar att man fick kasta ner bränslefat med fallskärm; ett inte alls lätt projekt att planera där temperaturen är minus 40 grader.

En annan spännande föreläsning var med vår chilenske guide, uppvuxen i en isolerad by i fjordlandskapet som vi senare besökte. Där träffade han sin finska fru som var antropolog. Hon bor nu i Oregon där hon disputerar. Han kryssar i Antarktis 7 månader och reser sedan till Oregon resten av året.

Han hade under flera år jobbat med ett projekt där han försökte fotografera ett endemisk kattdjur; cola cola som ingen någonsin sett. Man vet inte hur många som finns eller hur stora de är så han placerade ut flera hundra kameror på väldigt svåråtkomliga ställen. Och sen var han ju tvungen att återvända till varenda kamera för att kolla att de funkade och byta batterier. Ett helt galet projekt. Men han lyckades fotografera ett djur till slut och det väckte stor internationell uppmärksamhet och dokumenterades i alla stora naturvetenskapliga tidskrifter. Här är den:

En kväll var det också konsert av besättningen. Då tog de på sig t-shirts och kallade sig the Magellanics:). Kaptenen hade köpt in instrument och det blev full ös.

Här är det vår kinesiske guide Zibo som uppträder; en fantastisk kille som även jobbat som rockartist tidigare:). Hela ”orkestern” syns på bilden med vår städare som ”lead-singer” och skeppsläkaren rev också av några latinska pop-klassiker:)

Så var det dags att ge sig ut på öppet vatten innan vi kunde ge oss in i nästa fjord. Vi fick veta att det skulle blåsa ca 25 m/s och att det var lämpligt att ta sjösjukemedicin vilket vi gjorde. Det var lila färg över hela väderkartan men inget att oroa sig för eftersom skeppet är byggt för Antarktis och dessutom hade stabilisatorer. En del blev sjösjuka men vi mådde prima. Och det var bara en natt. Resten av tiden märkte vi knappt något gung. Här på dagliga briefingen med vår expeditionsledare Pablo. Rederiet har också en svensk expeditionsledare men han var ledig.

Sen till det traditionella Patagonian plunge. Det brukar badas på arktiska eller antarktiska expeditionsresor. Då får man ett rep runt magen så man får hjälp att snabbt komma upp och sen en sup efteråt för att få upp värmen. Det var 8 grader så inte galet kallt.

En dag besökte vi byn Tortel där vår guide hade bott och träffat sin fru. Helt remote och självförsörjande utan väg tidigare men nu kunde man ta sig med bil. 500 pers bor där med rätt primitiva hus. Det var nog stor uppståndelse när det kom ett stort skepp. De bjöd på nationaldrycken pisco sour, empenadas och underhållning med dans.

Så närmade vi oss Puerto Montt där skeppet ska servas och vänta på nästa säsong. Det kändes sorgligt att säga adjö till den helt fantastiska besättningen – resan gav mersmak – och Antarktis finns ju kvar :). Här är expeditionsteamet – uppklädda för att säga good-bye. Slips en gång per kryssning hade de bestämt sig för. De kommer från Chile, Kina, Ryssland, Nya Zealand, Canada, Argentina och även Sverige (men inte på plats).

Unforgettable!