Rapport från en kryssning i Polynesien

Resan gick med det franska rederiet Ponants skepp Paul Gaugin till 7 öar i franska Polynesien och Cocköarna. De ligger i det enormt stora Stilla Havet som upptar 32 % av jordens yta.

Vi flög till Tahitis huvudstad Papeete där vi tog in på hotell en natt för att vila efter resan och utforska staden. Sen klev vi ombord på skeppet för 11 dygns kryssning mellan öarna i franska Polynesien och Cocköarna. Dessa öar är en del av Oceanien som består av Mikronesien, Melanesien och Polynesien med närmsta grannar utgörande Nya Zeeland i väster, Hawaii i norr, påskön i öster och Antarktis i söder. Avstånden är enorma och man träffar på väldigt få andra båtar. Det går inga färjor mellan öarna pga avstånden utan man måste flyga till Papeete vilket är dyrt så man åker inte dit för att köpa skor. Och det behövs inte heller eftersom badskor och sarong är vanligaste klädseln.

Det är också väldigt lite turistaktiviteter; man ser inga jetskis, vattenskidåkare o dyl. Ett antal seglare träffade vi på som låg vid en sandband utanför Moorea; den mest turistiga av öarna, annars var det ganska tomt på turister. Även de kända vattenvillorna på Bora Bora låg i träda och hade inte öppnat efter pandemin som drabbat öarna hårt.

Franska Polynesiens huvudsakliga intäkter kommer från pärlodlingar, turism och lite kopraodlingar. Eftersom invånarna kan bli, och oftast också blir franska medborgare har de möjlighet att utbilda sig, rösta och även flytta till Frankrike. Många ger sig iväg för att studera och även för större och svårare operationer måste man till Frankrike eller annat närbeläget land där Nya Zeeland är närmast. Cocköarna som vi också besökte ligger under Nya Zeelands protektorat och använder också deras valuta medan franska Polynesien har sin egen.

Skeppet tar 330 passagerare och har 220 besättningsmän. Vi var 240 passagerare ombord varav 135 amerikaner, 65 kanadensare och resten européer från ett antal olika länder. Besättningens matroser, servitörer och städare är i huvudsak, och rätt vanligt i rederibranschen, från Filippinerna. Många hade jobbar ombord i 6-8 år och de skapade en väldigt fin stämning och atmosfär. Redan efter någon dag kunde de ens namn och gav fantastisk personlig service. Kyparna hade väldigt vackra och färggranna skjortor, olika för varje dag:)

Gästerna bor på 4 plan. Det finns 3 restauranger, en stor ”aula” för informationsmöten, föreläsningar och underhållning, några barer och uppehållsrum samt ett utedäck med pool. Skeppet är relativt nyrenoverat och smakfullt inrett. Ett gym och ett spa liksom en liten butik med smakfullt utbud finns också ombord.

Det finns inga kajer att lägga till vid ute bland öarna utan man åker tenderbåt in till land. Det finns även ett dykcenter ombord och all snorkelutrustning lånas ut gratis. Servicen överallt är helt outstanding.

Det som skiljer den här kryssningen från de flesta andra utöver servicenivån är den polynesiska stämningen ombord. Den skapas av en grupp som kallas gaugins och gaugains och är unga polyneser som bor ombord liksom övrig besättning. De sprider en polynesisk vibe genom att sjunga, spela ukulele och lära ut mycket om sin kultur. Det var ukelele-, dans- och språklektioner (deras språk har bara 13 bokstäver), kurs i hur man knyter en sarong som kallas pareo här. De fanns runt oss hela tiden och spred en fantastisk positiv vibe. Och fyllde någon år så dök de upp i matsalen och firade det.

Underhållning

På eftermiddagar och kvällar när vi var tillbaka från utflykter hände allt möjligt. Vi fick ett dagsprogram varje dag med information om aktiviteterna.

Det fanns tex en professor i historia ombord som höll föreläsningar om Paul Gaugain vars konst hängde runt om skeppet och som anlände till Polynesien år 1891 för att hitta en ”pure culture” att basera sin konst på. Han gifte sig så småningom med en ung polynesisk kvinna och finns begraven på en av öarna.

Det fanns även riktigt bra underhållare med på resan. Ett professionellt par som spelade klassisk musik på piano och fiol. En fransk trollkarl i klass med Joe Labero, en fantastisk popgrupp på 4 personer, en pianist, en till sångerska och därtill tog man vid 2 tillfällen ombord lokala sång- och dansgrupper. Vi hade en polynesisk afton där alla fick kransar som äldre damer gjorde på plats liksom tatueringar och där uppträdandet var helt fantastiskt med magdans i världsklass. De kan verkligen vicka på höfterna:)

Maten

Maten ombord är helt outstanding. 37 kockar såg till att 220 gäster serverades det bästa av det bästa. Kött flygs in från Nya Zeeland, ostar från Frankrike och fisken levererades lokalt var tredje dag. Tonfisken var helt outstanding och utgör i formen av rätten Poisson Cru (en slags ceviche med influenser från Peru) deras nationalrätt.

Frukost och lunch serverades i bufféform med olika teman varje dag. Middagen bestod av 3-7 rätter även de varierades dagligen. Och vinerna höll högre standard än vad som är vanligt på kryssningar. En sann gourmeuppelser i Guide Michelin stjärnklass,

Utflykterna

Utflykterna var det enda som inte ingick i priset. Rederiet hade avtal med lokala aktörer som kände reven väl. De hämtade oss i sina motoriserade kanoter och tog oss på fantastiska snorkelturer på flera ställen med revhajar så nära att man kunde se dem i ögonen och sting rays man kunde ta på. Men det ville man ju inte. Och tom kaptenerna hade med sig ukele och spelade för oss:) Det fanns även en hel rad andra utflykter tex ö-rundturer men det är definitivt undervattensvärlden som är det absolut häftigaste. Korallerna är inte blekta här, vilket numera är ganska ovanligt. Det beror på att vattnet är lite kallare här än tex på Maldiverna.

Vi ordnade även några utflykter på egen hand med folk på land vi träffade på. Då kunde man få åka på ett litet lastbilsflak.

Pärlorna

Man kan inte åka till Polynesien utan att stöta på deras pärlor som är i alla färger från ljusgrå till nästan svarta. Många skimrar i aubergine och grönt. De anses väldigt exklusiva och är också väldigt dyra och efter att ha besökt en pärlodling förstår man varför. Det är en komplicerad process där man med kirurgiska instrument ympar en bit från en givarmussla till en mottagare och sen stoppar in en liten kula som musslan bygger pärlemor runt. Det tar lång tid och för att få de stora pärlorna måste man upprepa processen flera varv. Det är japanerna som ursprungligen kommit på tekniken och musselskalen importeras tydligen från Mississippi, USA. Stora pärlor som på bilden kan kosta flera hundra tusen kronor.

Tatueringarna

Väldigt många polynesier, både män och kvinnor är rejält tatuerade. Det har traditionellt varit ett sätt att uttrycka sin identitet och personlighet, men även status i samhällen, sexuell mognad och genetiskt ursprung. Traditionen sägs vara mer än 2000 år gammal. Männen har stora områden där de är tatuerade; kvinnorna ofta lite mer diskreta.

Det kändes svårt att åka hem. Denna del av världen lockar att utforskas ytterligare. Sätt upp det på bucket- listan. Det är helt oförglömligt.

M.Klint, jan 2024