Reseberättelse – resa till Ladakh i Himalaya – världens tak

Resan gick till Ladakh i nordligaste Indien. Detta är en av världens mest isolerade platser och öppnades för besökare först på 1970-talet. Vi reste 2009 och mycket har nog ändrat sig sedan dess. Det pratades redan då om dett skulle byggas en tunnel genom Himalayamassivet för att militären lättare skulle kunna ta sig.

Vi besökte ett antal kloster, vandrade i 2 dagar, reste landvägen ut ur bergsmassivet ner till Manali vilket tog 2 dagar. Sedan fortsatte vi med buss till Dharmsala där exiltibetanerna fått en egen stat i Indien och slutligen med buss vidare till Delhi.

Sammanlagt färdades vi ca 100 mil på urusla vägar med en snittfart på ca 20 km i timmen.Vi bytte också klimatzon från ökentorr hetta med klarblå himmel till dallrande fuktigt monsunklimat. Vi reste med endast handbagage och det blev vi snabbt tacksamma för.

Vi fick vänta 6 timmar på inrikesterminalens plastbucklor till fåtöljer innan vårt plan avgick mot Leh i Ladhak klockan 6 på morgonen. Flygningen är en av världens mest spektakulära. Man flyger över det mycket karga Himalaya- massivet. Ingen grönska, inte ett grässtrå utan bara öken och plötsligt öppnar sig en liten dal. Planet måste då sjunka snabbt och gira mycket tvärt för att komma in mot landningsbanan i hög fart pga. den tunna luften. De tre dagliga flighterna måste alla landa före 9 på morgonen.

Huvudlaman i Ladakh landade samtidigt och möttes av en välkomstkommitté med traditionella högtidskläder och lamor i oranga munkkåpor.

Det bor 30 000 människor i Leh och 150 000 i området varav 20 000 är militärer. Den militära närvaron beror på närheten till Kina och till Pakistan som bara ligger några mil bort. Det är oerhört kargt och de enda träd man ser är snabbväxande popplar som växer kring små smältvattenrännilar och den väldigt magra floden Indus som buddhisterna ser som helig.

Att landa på 3500 meters höjd betyder att man måste ligga till sängs i ca 24 timmar för att inte drabbas av höjdsjuka. Huvudet spränger liksom ögonen och man håller sig gärna i sängen med vatten och alvedon i närheten.

Dalen är oerhört isolerad. Inga västerländska mobiler roomar mot den enda indiska operatören som fungerar och Internet som tas emot via satellit ligger ofta nere. Det är ont om mat stora delar av året eftersom det är svårt att få hit förnödenheter. Invånarna gräver under vintern ner sina grönsaker i marken. Någon frukt utöver aprikoser såg vi inte till. Betingelserna för att leva här är svåra och därför har regeringen i Delhi också beslutat att befria både invånare och företag från inkomstskatt.

På vintern sjunker temperaturen till minus 20 grader och på sommaren är solen brännande och skär rakt igenom mörka solglasögon. Isoleringen är påtaglig och stora delar av året har man begränsade om ens några kommunikationer med omvärlden.

Andra dagen hoppade vi ur sängarna tidigt tidigt för att sälla oss till de flesta invånare i Leh som finklädda gick ut på stadens gator för att möte sin andlige ledare his holiness Dalai Lama. Människorna trängdes hela vägen från flygplatsen till hans ”palats” . De hade plastblommor i händerna, radband och rökelse. En andäktig tystnad rådde när han stora karavan av bilar närmade sig. Möteskommittén på flygplatsen bestod av närmare 50 bilar och 2 ambulanser med 4 sjukvårdare i varje. Det var en stark upplevelse att få dela denna stund med Leh-borna och att inse hur oändligt högt älskad han är.

Han är den 14:e reinkarnationen och 74 år gammal oroar sig tibetanerna för hans och deras framtid. Själv har han sagt att han inte tänker återfödas i Tibet. Den unga laman Pancha lama har suttit fängslad av kineserna ända sedan 6 års ålder tillsammans med sina föräldrar och ingen vet var de finns.Vi reste runt i staden och dalen med guide och chaufför och besökte flera kloster som fortfarande är levande och används. De ligger ofta lite för sig själva uppe på en klippa. Vi deltog i en morgonbön på kloster Thiksey där några munkar kallade till mässan genom att väcka sina bröder med hornblåsning ut över dalen.. Munkarna droppade in i klostersalen lite efterhand och sjöng sina mantran. Under tiden serverades de en lätt frukost bestående av smörte med gryn i.

Tidigare ”lämnades” andre sonen till klosterliv medan det numera är frivilligt.

Vi besökte också ett krematoriefältet där varje familj har sin egen ”brännugn”. Man lämnar kvar askan i 4 dygn och sedan strös den i floden Indus eller i bergen. Dag 49 reinkarneras själen och det firar de anhöriga.

Vi åkte till en astrolog vilket blev ett spännande besök där han berättade om både tidigare och kommande liv. Jag som känner mig så hemma i Indien har tydligen enligt honom levt där som en hund……Jag har varit ängel och manlig läkare också.

På flygplatsen i Delhi träffade vi många människor som skulle vandra i Ladakh. Ett österrikiskt par skulle vara ute i 21 dagar och tänkte bege sig upp på 6000 meters höjd. Andra hade tom cyklar med sig. Vi bestämde oss för en 2-dagars treck. Den enklaste enligt vår guide eftersom den kallas för baby-treck lokalt i Ladakh. Vi hade en 22-årig student med oss som vägvisare vilket var tur. Det är oerhört kargt, brant och ödsligt. Det gick upp och det gick ner och det var tungt att andas. Efter 6 timmar kom vi fram till en by som låg totalt isolerat men där ca 50 familjer hade samlats kring ett litet vattendrag. Det gick ingen väg ända fram utan byborna får gå eller rida på häst för att komma fram till vägen och ta bussen som går en gång om dagen i varje riktning. Vi hystes in hos en familj som hyrde ut 3 rum dit man tog sig på en vinglig stege men där utsikten var en stor belöning för dagens vedermödor. Toaletten delades med familjen och var bland det värsta vi sett. Vi delade på en halv hink vatten och en handduk och lyckades duscha av oss hjälpligt. Vi sov på golvet på tunna madrasser och åt i familjens allt-i-allo rum. Det dök upp ett gäng israeler så småningom och en tystlåten japan. Åsnorna i stallet precis nedanför hade konsert på natten och det var svårt att sova ändå pga den höga höjden. Stjärnhimlen var makalös och det var inte svårt att identifiera stjärnor som syns även från våra trakter.

0Till frukosten dök 2 gamla farbröder på 84 år upp och den ena visade sig vara astrolog. Hur dessa gamlingar kan ta sig runt är svårt att förstå. Vi fortsatte vandringen med nya höga pass som skulle passeras och mötte skolbarn som skulle till nästa dal för sin skoldag. Det tog dem 2 timmar i varje riktning och för oss tog det 3 timmar. På vintern när det är minus 20 grader och ishalt traskar de på en väg och då blir vandringen ännu längre. Solen brände otroligt starkt och det fanns inget att skugga sig med. Så när vi lunchade i en grönskande by nere vid ett vattenfall njöt vi av det nybryggda chai-teet och lite skugga. Vi traskade på längst ett vägbygge som i sig är ett konststycke i dessa branta berg. Gick förbi en gammal tant som plockade aprikoser som hon bjöd oss på. Vi frågade om vi kunde köpa några eftersom det är så ont om frukt och då bjöd hon in oss på te. Hon bor ensam med en vuxen dotter i ett skjul där 4 kor och 2 åsnor delar på bottenplanet och där hon har sitt rum en trappa upp. Hennes man hade avlidit för några dagar sedan och hon hade 7 vuxna barn varav en var nunna hos Dalai Lama. Några franska turister hjälpte henne att plocka aprikoser under en vecka vilka hon framställde aprikosolja av. Hon ville bjuda på hembryggt vin också och blev väldigt generad när vi gav henne 100 rupier (15 kr) som betalning för aprikoserna. Vi fick tipset av henne att stoppa valnötslöv i solhattarna för svalka och det hade effekt konstigt nog.

Åter i Leh installerade vi oss på ett litet guest house i byn. Rummet kostade 80 kr, var rent och fräscht. Kändes härligt att duscha indianstyle dvs genom att skopa upp vatten som de värmt ur en hink.

Bussen till Manali skulle avgå kl 5 på morgonen och det visade sig att strömmen i hela stan stängdes av på natten. Som tur var hade vi ficklampa med oss. Ägarinnan till grannstället där vi egentligen ville bo kom och hjälpte oss ta oss till busstationen. Bussen visade sig vara modell mindre med 27 platser och den var fullbokad. Vi skulle åka över 4 pass på över 5000 meters. Man får varken vara rädd för de bråddjupa stupen eller bli åksjuk. Det skumpade så mycket att vi ofta slog huvudet i busstaket.

Vägarna hålls öppna under maj till oktober. Därefter går det bara att flyga in och ofta ställs planen in pga dåligt väder.
Resan tog 16 timmar denna dag och färden blev rätt obekväm. Det var konstant bråddjupa stup och vägens bredd tillät inga möten men det visade sig komma trafik ständigt i form av varutransporter och små tankbilar med olja. Det var skumpigt och det pågick vägarbeten överallt. Militären använder också dessa vägar för sina förflyttningar. Då och då stannade vi för mat eller te-pauser Sista timmarna färdades vi i totalt kolmörker. Vi drog en lättnadens suck när vi till slut anlände till tältlägret där vi skulle övernatta. Höjden var lägre och tältsängarna rätt sköna. Middagen intogs på ett närbeläget hotell och sedan kröp vi ner under filtarna. Nästa dag trodde vi skulle bli behagligare eftersom vi började närma oss civilisationen igen men det visade sig vara tvärtom. Klimatet ändrade sig när vi passerade delstatsgränsen till Himachal Pradesh; det blev frodigare men också blötare och lerigare. Vägarna var ibland otäckt sladdriga lerfält och trafiken tätnade betydligt eftersom det var Independence day och många indier sökte sig till de svalkande bergen. Toaletterna var inte av den roligare sorten utan ett hål i marken utan möjlighet att gömma sig.

Vägarna tillät inte möten och det blev köbildning i båda riktningarna. Chaufförerna fick gå ut och göra upp om framfarten. Ibland tvingades vi backa runt otäcka krökar centimetrar från stup. vägkanten kändes det OK men rätt ofta gjorde vi inte det. Vi nåt tillfälle skrapade en mötande lastbil upp vår sida och sidospeglarna fick sig flera smockor. I Indien ringer man inte på myndigheterna utan löser problemen själva. Men vi något tillfälle hade trafikstockningarna varav i 2 dygn och då ryckte visst militären ut. Vår chaufför var en ängel.

Så länge vi såg vägkanten kändes det OK men rätt ofta gjorde vi inte det. Vi ett tillfälle skrapade en mötande lastbil upp vår sida och sidospeglarna fick sig flera smockor. I Indien ringer man inte på myndigheterna utan löser problemen själva. Men vid något tillfälle hade trafikstockningarna varat i 2 dygn och då ryckte militären ut.

Vi anlände så småningom till Manali i hällande regn och hade inget hotell bokat. Det var fullt med indiska turister överallt och vi följde med 2 irländska tjejer runt och letade hotell. Tog första bästa och det var definitivt inget ställe att göra annat än sova på. Men middagen gick inte av för hackor.

Vi hade hela nästa dag i Manali eftersom vi skulle ta nattussen vidare till Dharamsala; tibetanernas fristad/fristat i Indien. Vädret var monsunigt men vi tog en taxi till de gamla stadsdelarna och hittade en skönhetssalong där vi njöt av reflexologi utfört av 2 indiska killar med rejäla nypor. Sen blev det ansiktsbehandling i omvänd ordning mot hemma, dvs först krämer, sedan ånga och sen var det klart. Vi hamnade också i en affär med de mest underbara tibetanska mandalas (religiösa målningar gjorda av munkar). Jag har letat i flera år efter sådana och vi stannade länge i affären och lärde oss också mer om de tibetanska böneskålarna.

Bussen till Dharamsala var av samma typ som tidigare men större; dvs delux dock inte särskilt lyxig. Det tog hela natten och sömnen blev inte särskilt omfattande. Jag inbjöds att ligga på en soffa bakom chauffören men den var så smal att jag fick hålla i mig med båda händerna i hans stol för att inte ramla av. Vi anlände i gryningen till Mc Loud Ganj som ligger ovanför Dharamsala. Där uppe bor Dalai Lama och hela hans officiella styre. Det är ett väl fungerande samhälle där man tar hand om de flyktingar som fortfarande kommer från Tibet vandrandes en hel månad över Himalaya till Nepal där de får flyktingstatus och sedan slussas vidare till Dharamsala. Men väldigt slitet och fattigt.

Vårt problem var att inget var öppet och alla guest houses fullbokade. Inte kul att dra runt i en monsunfuktig by där ingenting var öppet i 6 timmar.

Dharamsala var en chock. Oerhört fattigt och ruffigt, stökigt och med många backpackers som stannade en längre tid och försökte försörja sig på att ge olika slags behandlingar i enormt kyffiga, fuktskadade lokaler eller så studerade de yoga. Vi letade upp de vettigaste restaurangerna och även en massör som gav oss tibetansk massage och reflexologi. Klangmassage var också en intressant upplevelse med en klingande böneskål på kroppens chakran. Många skrämmande historier fick vi höra. Vi träffade även västerlänningar i munkkläder som studerade tibetanska för att bli upptagna i klosterlivet. Det finns inga fina hotell och därmed är besökare nästan uteslutande unga back-packers eller volontärer. Det regnade konstant.

Dalai Lamas tempel och hans bostad ser inte mycket ut för världen jämfört med hur klostren ser ut i Lhasa och i Ladhak. Men de har gjort så gott de kan av en vanlig byggnad och inne är det fint.

Vi såg en skylt utanför en byggnad där elever sökte konversationslärare för att bättra på sin engelska och vi klev in. Vi hamnade då i elevernas sovrum; jag hamnade med 4 unga flickor i åldern 20 – 25 som alla hade anhöriga som satt i fängelse i Tibet. De hade flytt därifrån och hade nu endast sporadisk kontakt med sina anhöriga. Deras dagar var hårda; de gick i skola i ett år innan de skulle slussas vidare och studerade engelska, tibetanska och datakunskap under långa dagar. De gick upp kl 5 på morgonen och i säng vid midnatt. Däremellan lämnade de inte byggnaden. En dag i veckan var ledig men då skulle de tvätta kläder. De hade inga pengar och knappt några personliga tillhörigheter men drömmar om sin framtid. Saknaden efter familjerna var oerhörd och de bodde ute på landet i Tibet dit det inte finns någon postgång så de ringde någon enstaka gång men samtalen var då avlyssnade. De hade alla magproblem eftersom de inte tålde den indiska maten och de var även förkylda med luftrörsproblem p.g.a. den råa fukten. Vi gav dem lite pengar till kläder och medicin.

Vi tog en sk shared taxi som var en jeep ner till Dharamala och busstationen. Det visade sig vara en riktigt dålig idé eftersom de klämde in 12 pers i en vanlig jeep; 4 på varje säte. Bagaget slängdes upp på taket och chauffören satt på ena skinkan eftersom det var fullt med andra även i framsätet. Det var brant och hårnålskurvor och en vältning kändes inte långt bort.

Vi hade bokat biljetter med Volvobuss till Delhi. Det visade sig finnas 3 klasser på bussarna; vanlig indisk buss; delux buss och super delux buss vilket då var Volvo. Alla talade andäktigt om dessa och de kostade också dubbelt så mycket som delux bussen. Det tog 12 timmar till Delhi.Delhi var väldigt varmt och fuktigt och en man som min dotter och jag träffat vid en tidigare resa insisterade på att ta hand om oss alltför väl; han satt på vårt hotellrum och underhöll oss hela dagen. Att shoppa med en indisk man känns också lite besynnerligt.

Det finns en del besvärligheter med att resa i Indien. Man får tex ofta blunda när man går på toaletterna och fylla fickorna med våtservetter och Alcogel. Men bortsett från det är Indien oerhört fascinerande. Monika och jag betar av delstat för delstat och faschineras av den mångfald av kultur, religioner och människor vi träffar på.

Nu tänder vi ljus för människorna som tvingas leva långt bort från sitt eget land och sina nära och kära och önskar dem hopp och en framtid.

Mariann Klint