Valparaiso – Chile

Resan fortsatte från Argentina till Chile. Flyget tog 3 timmar och strax innan planet landade i Santiago de Chile flög vi över Anderna. Det är magiskt vackert med glaciärsjöar och snötäckta toppar. Chile är världens  längsta land; 430 mil från norr till söder vilket motsvarar sträckan Moskva till Madrid ungefär. Landet börjar i norr vid Peru och har landytor ända ner mot Antarktis. Här finns alla klimatzoner man kan tänka sig från de torraste öknar i norr till antarktiskt klimat i Tierra del Fuego, Eldslandet.

 

Vi hade bokat en buss som körde oss till Valparaiso vid kusten, ca 1,5 timme från flygplatsen. Valparaiso är en liten stad vid Stilla Havet. Den har tidigare haft stor betydelse då den var Sydamerikas viktigaste hamnstad och även hamn för Chiles flotta. Men när Panamakanalen byggdes gick en stor del av trafiken den vägen i stället för genom Magellans sund i söder och nu används hamnen mest för utskeppning av landets egen export. Det bor ungefär 250.000 personer i Valparaiso men betydligt fler om man räknar in tvillingstaden Vina del Mar. Det finns 42 kullar i staden och de är branta så det krävs lite kondition när man går upp för backarna. Det finns dock även ett antal bergbanor, ascensor, om man inte vill gå uppför backarna.

Utsikten från kullarna är helt fantastisk. Här bor många konstnärer och artister och staden är också semesterort för Santiagoborna. Även Pablo Neruda hade ett hus här med fantastisk utsikt men opraktiskt med många smala trappor. Det råder medelhavsklimat, luften är ren, himlen blå och det chilenska vinet flödar på barerna. Men att det ligger vid världens ände märks. Det var rätt begränsat med utländska turister.

 

Kören hade en konsert i Valparaiso i Aula Magna på universitetet Santa Maria och vi såg affischer och banderoller om vår konsert över hela stan. Det anses vara en av landets bästa konsertlokaler och vi såg fram mot att sjunga där. Den andra halvan av kören som reste direkt från Sverige hade fastnat i Paris och kom i stort sett direkt till konserten. Det blev otroliga ovationer och fotstampningar och 4 extranummer innan publiken släppte oss.

På kvällarna tog vi oss upp på bergen för att äta middag med helt fantastisk utsikt. Maten var bra men beställer man lax så får man det. Ingen sås eller krusiduller och ofta rätt begränsat med tillbehör. Vi hamnade på en bar som skulle vara kul och det var definitivt fullsatt. Publiken sjöng med och så gjorde vi. Nästa dag när några av oss återkom kändes de igen och ”los suecos” och blev ombedda att sjunga en sång vilket blev ”Helan går”. Tänk att våra svenska snapsvisor är så djupt rotade i oss:). Nattklivet är sent och det är mängder av människor ute på byn på kvällarna. Vi såg spontanunderhållning på stadens torg och dansundervisning under en bergbana.

Det man framförallt lägger märke till i staden är grafittin. En väldigt stor andel av husen är målade. Stadens äldre delar har blivit UNESCOs världsarv. De flesta byggnader är otroligt slitna men det finns en fantastisk potential om de en gång renoveras.

Vi besökte ett spännande hus som bebos av en svensk kvinna med brokig historia. Hon hade ärvt huset som hon kallar för labyrint av sin chilenska pappa. Det består av 11 våningar och är helt osannolikt, man får delvis klättra upp mellan våningarna.  På äldre dar har hennes 82-åriga mor, även hon konstnär flyttat hit. Modern broderar just nu Chiles historia på en 5 meter lång gobeläng.

 

En stad att minnas med värme och bevara i sitt hjärta.

Mariann Klint