Reseberättelse – Galapagos – en drömresa

Resan gick till Galapagos. Från Quito flyger man antingen direkt eller via hamnstaden  Guadaquil (Ecuadors största stad) till en av de 2 flygplatserna i ö-världen. Säkerheten är mycket strikt. Bagaget röntgas en extra gång för att söka efter frön, frukt etc. Inget med kärnor får tas in och det serveras inte heller tex äpplen på båtarna.

Namnet Galapagos kommer från galapagossköldpaddan vars sköld liknar en sadel; galapagos på spanska. Öarna har uppstått genom vulkanutbrott för ca 1-5 miljoner år sedan. De är belägna på en sk hotspot där jorden magma är varmare än på andra platser.

Galapagos består av 19 stora öar och ca 100 små. De ligger 100 mil rakt västerut från land och Ekvatorn går igenom den största ön Isabela. Öarna ligger inte så nära varandra som man tror utan det kan ta en hel natt att transportera sig mellan dem. Det bor 30.000 människor på 5 av de största öarna på Galapagos. Resten av öarna är obebodda. De flesta här lever på turism men man odlar även en del mat och alla samhällsfunktioner finns. Det är svårt för Galapagosborna att ta sig till fastlandet eftersom flygen i stort sett alltid är fulla. De trivs och stannar i generationer i sin vackra ö-värld.

Öarna upptäcktes 1535 av spanjorer och exakt 300 år senare kom Charles Darwin hit på sin MS Beagle, stannade 5 veckor och skrev därefter boken ”Om orternas uppkomst”. 1832 annekterades öarna till Ecuador och 1959 förklarades öarna för nationalpark.

Här finns många endemiska arter pga isoleringen och många djur har anpassat sig till ett helt annat beteende. Tex bor pingviner här långt bort från sina naturliga boplatser nere i Antarktis. Normalt lever leguaner på land men här finns både landbaserade och de som dyker ner i havet och betar sjögräs. Det är ju för djurlivet man kommer hit. De är helt orädda för människor och låter oss betrakta dem på väldigt nära håll.

 

Fågeln på bilden ovan heter blue footed boogie (sula); ligger och ruvar mitt på stigen med 2 synliga ägg. Att fötterna blir blå beror på att deras föda innehåller ett pigment kallat karotenoider och ju friskare fågeln är ju blåare fötter. Det ger också honan en signal om vilken hane hon ska välja och under parningdansen lyfter hanarna upp sina fötter så att de ska synas ordentligt.

Det finns även en red footed boobie som är skickliga flygare.

 

En annan intressant fågel är fregatten där hanen blåser upp en röd ballong framför sig under parningsdansen. De gillar att i luften stjäla mat av andra fåglar vilket vi märker av under våra vandringar på öarna.

Sjölejonen ser man överallt. När man snorklar kan de dyka upp och titta på en genom masken, de ligger på stränderna, vid strandkanterna, ja verkligen överallt.

Jättesköldpaddorna finns bara på en av öarna och i en park som vi besökte. Där kunde vi se en äggkläcklingsanordning och hur de växte till sig i ett nursery innan de släpptes ut fritt. Den mest kända sköldpaddan är förstås Lonesome George som levde i det fria på ön Pinta. Han var den sista av sitt slag och man letade med ljus och lykta efter en partner för att hans släkte inte skulle dö ut. Trots att han levde med 2 honor blev det inga avkommor och George dog 2012. Han blev över 100 år gammal, konserverades i New York och är nu tillbaka på Galapagos.

Jag reste med en relativt stort båt; Legend, som tar 100 passagerare vilket är maxantalet som tillåts. Men vi var bara 60 ombord plus besättning. Båten är charmig med gott om utrymmen och bekväma hytter. Maten helt fantastisk. Det serverades buffé till frukost och lunch och 3-rätters meny till middag. En kväll var det även grillkväll på däck. All mat som tas in hamnar i karantän innan den kan säljas/serveras.  Rått kött får inte tas in utan kokas/steks på fastlandet. Det finns även en deblooding process som jag inte kände för att undersöka närmare:). Efter både transporttid och karantän är det en del som går till spillo och därför kostar maten 5 ggr landpriset.

Det blir en väldigt personlig stämning ombord – man är på en expedition – ett äventyr.

I grupper om max 16 går man i land via gummibåtar och varje grupp har samma guide med sig på alla turer. Man får bara följa uppmärkta stigar och tom där ligger fåglar och ruvar. Maximalt 7 grupper får vara i land samtidigt och när en båt varit på en ö får den inte komma tillbaka på 14 dagar. Alla båtars rutter är förutbestämda och följs via GPS av nationalparksmyndigheten.

Utmaningen öarna har är att bevaka floran och faunan intakt för framtiden. Man har problem med djur som inte hör hit som katter, getter, råttor och grisar som tagits hit eller rymt från piratskepp och sjöfarare. De har förökat sig ohämmat och äter upp de plantor som fåglar, leguaner mfl behöver som föda. Därför har de fått jagas med fällor och tom skjutas från helikopter.

På Galapagos finns även fina stränder och kristallklart vatten. Det är en upplevelse att snorkla även om koraller saknas. Denna bild är tagen från en glasbottnad båt. Men vi snorklade även en del både från land och från gummibåtarna. Det går även att dyka på Galapagos men då med särskilda arrangörer.

Tom på den öde stranden ovan ligger det ett sjölejon och solar sig.

Vattentemperaturen när jag var där låg på ca 26 grader men varierar under året.

Det är slående vackert. Delvis kargt och på de större öarna frodigt med odlingar. Även om bergarten ser ut som granit är det lava eftersom öarna har uppkommit genom vulkanutbrott.

 

Det är inte billigt att besöka Galapagos. Flygen är dyra liksom båtturerna och därtill betalar alla besökare 120 USD till nationalparken.  Antalet besökare är begränsat till 280.000 per år.

Det är en magisk och oförglömlig upplevelse att komma så nära djuren som lever bara här. Så definitivt värt en resa även om prislappen är hög.

Quito 16 mars 2020

Mariann Klint